Först så föds vi in i den här världen och blir omhändertagna av våra föräldrar fram till cirka arton års ålder. Sedan är det dags att prova sina egna vingar och flytta till en egen lägenhet och försörja sig själv med sitt första riktiga jobb. Efter några år så kanske man bildar sin egen familj med fru och barn. Man är respekterad av sin omgivning och har alla rättigheter ute i samhället. Åren går och barnen lämnar boet, livets cirkel och precis som det ska vara. Nu följer några lugnare år innan barnbarnen börjar komma och tempot, gladeligen, åter höjs.
Plötsligt är den där, dagen då du går i pension efter nästan 50 år i tjänst. Du behöver inte längre gå till ett jobb och med det så kanske du förlorar lite av din identitet. Hur blir det nu? Mindre pengar blir det förstås, att låna pengar blir svårare eftersom man saknar fast anställning och är arbetsför. Men med tiden så hittar du åter din identitet och njuter av det fria pensionärslivet, kanske reser du mycket eller investerar i en sommarstuga. Åren går och helt plötsligt så dör frugan och du blir änkeman. Livet känns tufft och en enorm tomhet uppstår, men barn och barnbarn har du ju som du umgås med jämna mellanrum. Livet är inte så tokigt ändå, några nära vänner brukar hälsa på ibland och tillsammans så spelar ni kort och dricker några öl. Efter ytterligare några år så märker du att du inte längre klarar av att ta hand om lägenheten eller sommarstugan, kroppen har blivit gammal och trött. Barnen envisas med att du ska flytta in till ett ålderdomshem, de är oroliga förstås.
Du flyttar in till ålderdomshemmet och helt plötsligt är du därmed omyndighetsförklarad. Din vård diskuteras över ditt huvud mellan personalen och dina barn. Du får inte köpa eller dricka alkohol på hemmet, men kortspelen med vännerna då och ölen? Vadå, vad menar ni? Får jag inte bestämma det själv längre?
Så kan en situation se ut för någon som flyttar in på ett äldreboende och det känns så ovärdigt, ska man inte som en vuxen människa få bestämma det själv? Så länge det inte krockar med starka mediciner eller svår sjukdom så ska man väl fortfarande få ta sina egna beslut och leva det liv man vill leva. Att flytta in på ett äldreboende för att man inte längre orkar städa ett helt hus själv eller sköta en hel trädgård själv innebär ju inte att någon annan får ta ens beslut eller bestämma över ditt sätt att leva.
Detta bör ses över, alla blir vi till åren någon gång och är det detta vi vill då? Att man återigen ska hamna i ett beroendeläge som man hade då man var barn till sina föräldrar. Det känns så ovärdigt, de äldre måste få vår respekt och inte uppfostras som små barn, det är inte rättvist och fråga dig själv och svara ärligt, är det detta du vill möta när du själv blir gammal?